brist
det är otroligt mycke brist på blogginspiration nu.
det är brist på inspiration över lag.
jag vill att sj sänker sina hutlösa priser så att jag kan överleva hösten.
se mig, sa jag
hör mig, sa jag
känn mig
det måste ut för att hitta in
jag tror det svajar i min själ
det måste ut för att hitta in
du som reser mig
se mig,hör mig
känn mig
jag behöver december nu !
det är torsdag <3
det är torsdag, jag har jobbat i tio dagar, jag är trött, jag är hemma och magnus kommer hem idag!
dethär med örebrojobben har tagit en tvär vändning. kände verkligen när jag kom till sunne förra veckan hur otroligt bra jag faktiskt trivs på mitt jobb och var lite lessen över att jag skulle sluta. jag visste varken ut eller in.
men turken på wobbler gjorde valet ganska enkelt genom att först kräva att jag skulle säga upp mej på dagen och börja jobba hos honom och sen strunta i att höra av sej när jag hade gjort det. (nu sa jag ju aldrig upp mej men det behövde ju inte han veta). jag sa att jag hade gjort det och nu visar det ganska tydligt att han inte är en sån hyvens kille.
sen insåg jag att om jag skulle ha tagit de två extrajobben i örebro hade jag jobbat minst 25 dagar i månaden och fått ut mindre i lön än nu när jag jobbar 16 dagar i månaden. och visst jag skulle träffa magnus mer, när vi sover varannanhelg, så då ser jag han hellre varannan helg och är helledig.
så jag kommer alltså jobba kvar i sunne tills jag hittar ett riktigt jobb, det är dethär som känns mest rätt i magen och hjärtat. så det får bli så sålänge :)
idag tänker jag tillbringa dagen inomhus, i soffan, framför teven. tänker endast resa mej när bästa pappa kommer och hälsar på en sväng. annars blir det tyggläge, helt utan dåligt samvete för nåt!
dethär med örebrojobben har tagit en tvär vändning. kände verkligen när jag kom till sunne förra veckan hur otroligt bra jag faktiskt trivs på mitt jobb och var lite lessen över att jag skulle sluta. jag visste varken ut eller in.
men turken på wobbler gjorde valet ganska enkelt genom att först kräva att jag skulle säga upp mej på dagen och börja jobba hos honom och sen strunta i att höra av sej när jag hade gjort det. (nu sa jag ju aldrig upp mej men det behövde ju inte han veta). jag sa att jag hade gjort det och nu visar det ganska tydligt att han inte är en sån hyvens kille.
sen insåg jag att om jag skulle ha tagit de två extrajobben i örebro hade jag jobbat minst 25 dagar i månaden och fått ut mindre i lön än nu när jag jobbar 16 dagar i månaden. och visst jag skulle träffa magnus mer, när vi sover varannanhelg, så då ser jag han hellre varannan helg och är helledig.
så jag kommer alltså jobba kvar i sunne tills jag hittar ett riktigt jobb, det är dethär som känns mest rätt i magen och hjärtat. så det får bli så sålänge :)
idag tänker jag tillbringa dagen inomhus, i soffan, framför teven. tänker endast resa mej när bästa pappa kommer och hälsar på en sväng. annars blir det tyggläge, helt utan dåligt samvete för nåt!
som en kniv inuti
idag tog jag buss 888 (denna gången åt rätt håll) och begav mej mot värmland. började inte förens kvällen så stannade en stund i karlstad och åt lunch med min bästa stake. skönt att bara få prata om allt och ingenting.
på bussen vidare mot sunne tittade jag lite extra på alla fina träd och stubbar och insåg som så många gånger förut när jag flyttat, hur vackert mitt värmland är.
någon sa häromdagen : men hanna, värmland finns alltid kvar.
och det vet jag. men det är höst nu. mystiden men även depptiden på året. och nu när jag är påväg att bryta upp med värmlandsskogarna på riktigt känns det lite som en kniv inuti som bara skär och gör ont.
fast jag vet att det finns kvar, jag vet att det inte är ett föralltid hejdå.
jag vet det. men det gör ont ändå.
varför känns det som är det bästa så himla fel just nu ?
8 nätter till utan magnus känns så förbannat långt bort.
vill bara att nån håller min hand och säger att allt ska bli bra :/
på bussen vidare mot sunne tittade jag lite extra på alla fina träd och stubbar och insåg som så många gånger förut när jag flyttat, hur vackert mitt värmland är.
någon sa häromdagen : men hanna, värmland finns alltid kvar.
och det vet jag. men det är höst nu. mystiden men även depptiden på året. och nu när jag är påväg att bryta upp med värmlandsskogarna på riktigt känns det lite som en kniv inuti som bara skär och gör ont.
fast jag vet att det finns kvar, jag vet att det inte är ett föralltid hejdå.
jag vet det. men det gör ont ändå.
varför känns det som är det bästa så himla fel just nu ?
8 nätter till utan magnus känns så förbannat långt bort.
vill bara att nån håller min hand och säger att allt ska bli bra :/
